Вернуться   Форум - Ассоциация коллекционеров > Императорская Россия > Нагрудные знаки и жетоны
Регистрация Справка Пользователи Календарь Поиск Сообщения за день Все разделы прочитаны

Ответ
 
Опции темы Опции просмотра
Старый 18.02.2019, 02:17   #11
JapanX
Модератор
 
Аватар для JapanX
 
Регистрация: 14.05.2013
Адрес: モスクワ
Сообщений: 56,943
По умолчанию

4.2 Under Alexander I:s tid

Tio år hade sällskapet hunnit utdela sina belöningar innan det blev kejserligt. Freden i Fredrikshamn skilde Finland från Sverige, men redan innan den slutits utbad sig sällskapet hos segraren ”att under Eders Kejserliga Majestäts ärorika och milda regering få fortsätta sina yrken och njuta sina förut innehavda förmåner” (B I 2 s. 119 och Cygnaeus s. 279). Bland dem nämndes utgivandet av belöningar för att uppmuntra idoghet. Kejsarens svar är daterat i Borgå 7.7.1809 (D I 1 s. 45). Svaret är i allo tillmötesgående, men nämner inte explicit rätten att utgiva belöningar för långvarig och trogen tjänst. Däremot gavs sällskapets uttryckligen rätt att slå en medalj med kejsarens bild för att tilldelas personer ”distingues dans quelque branche de l’ Economie rurale”. Detta ansåg sällskapet sedermera ge det rätt att med medalj belöna ej blott självständiga jordbrukare, såsom det tidigare gjort, utan också gårdsinspektorer, även om det i deras fall givetvis var svårt att skilja mellan meriter som utmärkta jordbrukare och som trogna tjänare (A I 16 s. 83 – P § 18/4.4.1820). En grundförutsättning för att de skulle medaljeras var att de hade minst 20 års oförvitlig tjänst. Principen protokollfördes då sällskapets ordförande, friherre A.R. Cedercreutz önskade belöna sin inspektor Matthias Sjöholm på Kjuloholm och utförligt framlade sin syn på det olämpliga i att belöna gårdsinspektorer med hattband eller värdeföremål (D VIII 11 s. 145). Om sällskapet ansåg att den vanliga belöningsmedaljen kunde ges endast åt självständiga jordbrukare, så föreslog Cedercreutz att en särskild medalj skulle instiftas för gårdsinspektorer. När Sjöholm fick sin medalj med rätt att på vanligt vis i ked bäras gavs den inte på husbondens, utan på sällskapets egen bekostnad så som fallet var när bönder belönades för föredömliga jordbrukargärning (A I 16 s. 145 och 91 b – BU § 1.13/29.4 och P § 7.11/2.5.1820). Många inspektorer kunde säkerligen jämställas med självständiga jordbrukare. Lika uppenbart är att det fanns fall då inspektoren inte hade en självständigare ställning än en arbetsförman. Begreppen inspektor och gårdsfogde torde inte alltid ha hållits klart åtskilda. Året innan Sjöholm belönades med medalj hade sällskapet avslagit en framställning om medalj för 13 års tjänst åt gårdsfogden Henrik Lindfors på Sjundby, detta emedan ”enligt de grunder sällskapet för belöningars beviljande utstakat, sällskapets medalj icke får utdelas åt personer av den tjänande klassen” (A I 5 s. 50 b – P § 11/7.5.1819). Ett par år senare anhöll greve J.F. Aminoff om medalj åt inspektoren på Rilax. I sitt brev om att medaljen beviljats framhöll sällskapet att det önskat belöna såväl inspektorens trogna och långvariga tjänst som hans drift och insikt i lanthushållningen (B I 11 s. 66). Redan följande år var BU färdigt att frångå principbeslutet om antalet tjänsteår och om att medaljen skulle ges på sällskapets bekostnad. När överste Furuhjelm på Hongola då anhöll om att hans gårdsfogde sergeanten Isak Malmgren skulle tilldelas medalj trots att denne inte varit tjugu år i tjänst, tillstyrkte BU och föreslog samtidigt att husbonden borde erlägga lösen liksom för andra belöningar för trogen tjänst. Plenum beviljade Malmgren och två andra gårdsfogdar medalj, men slog uttryckligen fast att sällskapets medalj alltid skulle utdelas på sällskapets egen bekostnad (A I 19 – BU § 3/31.10 och P § 11/18.11.1823). Under behandlingen av Cedercreutz’ anhållan kom det fram att hattbandet aldrig hade ägt allmänhetens tycke (A I 16 s. 131 b – BU § 4/26.2.1820). Frågan om dess lämplighet togs kort därefter upp i ett av sällskapets sekreterare C.Chr. Böcker 1.12.1820 daterat memorial inför en ändring av sällskapets stadgar (A I 17 s. 197 b). Enligt vad han sade sig ha hört hade olämpligheten av ett hattband som belöning blivit påtalad av många ”ända från den tid detta distinctionstecken blev uti Finland av sällskapet infört. ... Uti sättet att bära detta ligger mera ostentation än uti något annat och därjämte förekommer den olägenhet, att personen bör hava hatten på sig för att bära sin belöning. Därav har hänt att mången vägrat att emottaga detta hederstecken och att de som emottagit det sällan bära det.” Också Böcker föreslog att sällskapet skulle instifta en mindre medalj, om så var att medaljen med kejsarens bild inte ansågs kunna användas för tjänstehjons, drängfogdars och mindre förtjänta inspektorers belönande. Den nya medaljen skulle på ena sidan bära inskriften ”Gifven af Kejserliga Finska Hushållnings Sällskapet” och på den andra ”för trogen och långvarig /stadig/ tjänst”. Om medaljformen över huvud taget ansågs betänklig kunde något annat hederstecken med liknande inskrift brukas, t.ex. ett spänne att bäras i knapphålet. Böckers förslag omfattades av den kommitté som förberedde stadgeändringen (A I 17 s. 218 – 17.2.1821) och sällskapet beslöt ersätta hattbandet med en liten penning eller jetton att bäras på bröstet (A I 17 s. 116 b – P § 7.2/1.12.1821). BU förde saken vidare och framlade en av handlanden Chr. Bäck gjord ritning samt framhöll som sin åsikt att sällskapet inte behövde utverka särskilt tillstånd för att börja utge den nya belöningen (A I 17 s. 156 och A I 18 – BU § 6/2.5.1822). Detta därför att sällskapet, när det först började med belöningar utmärka trogna tjänare, icke därom gjort någon underdånig anhållan hos regeringen, utan ansett en sådan rättighet sig tillkomma i följd av det i all-mänhet erhållna tillståndet att med hederstecken utmärka förtjänta medborgare och i sådant avseende till och med utdela medaljer med regentens bröstbild. Plenum, som leddes av friherre L.G. von Haartman, var emellertid försiktigare och lät anteckna i protokollet (A I 18 s. 45 – P § 6/22.6.1822): ”Men sällskapet ansåg sig ej tillständigt att utan sin höge Beskyddares minne och nådiga tillstånd göra en så viktig förändring i det hittills brukliga sättet att belöna flitige och trogne tjänstehjon och beslöts förty att i underdånig skrivelse för Hans Kejserliga Majestät nedlägga sällskapets underdåniga önskan i förberörde ämne”. Den finska inskriften borde ännu överses av prosten Renvall och adjunkten von Becker ”såsom grundelige kännare av finska språket”. Några förslag till finsk inskrift finns bevarade (D V 11 s. 138 b och A I 17 s. 156 – BU § 6/2.5.1822). Protokollen från denna tid är bristfälliga och det är svårt att följa ärendets behandling. Böcker lät i varje fall utarbeta en ny ritning till belöningspeng och den vann BU:s gillande (A I 19 – BU § 2/31.10.1823). I sällskapets konceptbok (B I 11 s. 103) ingår en 18.11.1823 daterad framställning till KMt, där sällskapet framlägger sin önskan att få utbyta hattbandet mote en penning på vars ena sida skulle stå orden ”Uskollisen palveluksen muistoksi” och på den andra ”Kejsarillista Suomen Huonen Hallitus Seuralta Turussa”. Belöningspenningen skulle ha också en svensk version med inskriften ”För trogen och långvarig tjenst / Gifven af Kejserliga Finska Hushållnings Sällskapet i Åbo”. För att nedbringa kostnaderna föreslogs att penningen skulle bäras i grönt band och ej i en silverked. Vidare borde husbönderna om de så önskade få utdela samma tecken i guld, dock i mindre format. ”Ävenså torde till kostnadernas besparande och för sin större skönhet samma tecken få utdelas åt trogna tjänarinnor, vilka hittills erhållit en graverad medaljong med samma instkrift, att bäras om halsen.” Svaret på sällskapets framställning lät vänta på sig. Det är daterat 17.2.1825 (D I 1 s. 121) och är nekande: ”Men som medaljer, att bäras å bröstet eller om halsen, äro hederstecken, varmed i allmänhet antingen militärpersoner för deras välförhållande utmärkas, eller andra medborgerliga förtjänster av regeringen bliva belönade, och Wi därför ansett dylika medaljer lämpligen icke kunna enskilda tjänare tilldelas, så hava Wi till denna Eder underdåniga hemställan icke funnit gott i nåder bifalla.” Under Alexander I:s tid genomfördes sålunda inga förändringar i sällskapets belöningar för långvarig och trogen tjänst, om man ej till dem räknar också de medaljer som på sällskapets bekostnad tilldelades fem föredömliga gårdsinspektorer. Såsom under vår svenska tid var silverhattbandet den vanligaste belöningen för män och den i silverked burna medaljongen för kvinnor.
JapanX вне форума   Ответить с цитированием
Старый 18.02.2019, 02:18   #12
JapanX
Модератор
 
Аватар для JapanX
 
Регистрация: 14.05.2013
Адрес: モスクワ
Сообщений: 56,943
По умолчанию

4.3 Under Nikolaj I:s tid

Julen 1825 efterträddes Alexander av Nikolaj och sällskapet skyndade sig att utverka den nye kejsarens beskydd. Det fick också rätt att pryda sin belöningsmedalj med hans bild och att utdela den till förtjänta lanthushållare (D I 1 s. 123 och 129). Senare under Nikolaj I:s tid fick sällskapet på ansökan ytterligare rätt att prägla en mindre medalj, likadan som den äldre men av sjätte storleken, för att med den kunna belöna ”lägre grader av förtjänst” (B I 19 s. 211 och D I 2 s. 35 och 37). Ingendera medaljen torde emellertid under denne kejsares tid ha tilldelats någon med tjänsteår som uttrycklig merit. Sina bemödanden att ersätta det impopulära hattbandet som belöning för trogen tjänst fortsatte sällskapet utan att låta sig nedslås av KMt:s negativa inställning till medaljer som belöning åt enskilda tjänare. Sällskapet såg sig oförhindrat att ändra formen på sin gamla belöning så att den blev ”mera smakfull och mindre prålande” (A I 21 s. 7 – P § 5/13.10.1825). Beslutet fattades redan innan Kejsar Alexander gått ur tiden, men det förverkligades endast småningom. Beslutet innebar att hattbandet av silver skulle ersättas med ett vanligt sammetsband med ett spänne bestående av en eklövskrans snarlik den på sällskapets medalj och inneslutande den för KMt föreslagna inskrip-tionen. Stampen för spännet borde göras sådan att den kunde användas också för att pressa den för kvinnliga trotjänare avsedda medaljongen. Våren 1827 hade man hunnit så långt att man i stort sett hade enats om spännets utformning (A I 22 s. 96 b och 118 b – EU § 4/29.1 och BU § 6/30.5.1827). Manliga trotjänare skulle bära spännet fäst vid ett svart band på hatten och kvinnliga i silverked om halsen. Så kom Åbo bran 5.9.1827. I ruinerna av sällskapets hus återfanns stampen till spännet, men i värdelöst skick (A I 22 s. 67). Redan i början av följande år kunde emellertid antecknas att de nya belöningarna inom kort vore färdiga (A I 23 s. 11 b – P § 8/8.2.1828) och ett år senare beslöts att ett par tidigare beviljade, men ännu inte expedierade hattband skulle göras om enligt den nya formen för belöningen (A I 24 s. 11 b – P § 6/13.4.1829). Senare samma år säges i protokollen på tal om beviljade belöningar att dessa avsåg ”de vanliga belöningarna, nämligen hattband med spänne för karlar och halsked med medaljong för kvinnor” (A I 24 s. 45 – P § 7/17.12.1829).
Också de nya belöningarna utsattes snart för kritik. De ansågs mindre prydliga och en del husbönder lät förstå att de gärna skulle ha bekostat en dyrare belöning. Assessor Linsén lät då på eget bevåg göra en ny modell till ”hattsmycke, bestående utom av det vanliga spännet av en halv ranka, varmed hattbandet sammanhålles baktill, allt av silver”. Modellen vann uppskattning och Linsén framlade en ny modell också till ”medaljong för tjänstehjon av kvinnokönet” (A I 25 s. 156 b och 158 – BU + EU § 2/19.2 och § 1/20.3.1830). Plenum fann att de nya modellerna var smakfullare än de tidigare nyttjade och beslöt anta dem. Vidare beslöts att tjänstehjonets namn och tjänstestället skulle ingraveras på frånsidan av medaljongen och i hattspännets tomma fält (A I 25 s. 11 b – P § 5/27.3.1830). Länge var man ej till freds med det år 1830 antagna utseendet på belöningarna. Sällskapets tidigare ordförande Carl Mannerheim lät veta att allmogen ansåg hattbanden och medaljongerna så fula att de ej eftersträvades (A I 29 – P § 9 1/2/23.1.1834). Sällskapet omfattade emellertid BU:s uppfattning att det var bäst att ej nu yrka på förändringar, då ju KMt några år tidigare hade avslagit en anhållan om att få ersätta hattbandet med medalj (A I 29 – BU § 8/15.3 och P § 9/12.5.1834). Samtidigt antecknades att husbönderna lika väl kunde belöna sina trotjänare med värdeföremål och ett cirkulär i saken utgick till landshövdingarna (B I 17 – 12.5.1834). I detta lät sällskapet veta att, ”då på några orter hattband och halskedjor av tjänstehjon till äventyrs icke brukas eller icke utgöra en vanlig prydnad i allmogens klädedräkt samt i vissa fall, och för tjänstehjon med högre anspråk, torde anses mindre lämpliga”, så hade sällskapet velat lämna husbönder i allmänhet öppen rättighet att för sina tjänstehjon föreslå varjehanda belöningar på husbondens bekostnad, såsom skedar eller bägare av silver, guldkedjor, guldhjärtan eller – med undantag av medaljer – andra dyrbara smycken och lösören. Landshövdingarna uppmanades att genom i länet utfärdad kungörelse låta sällskapets beslut komma till allmänhetens kännedom. Knappt tio år efter Mannerheims fåfänga försök att åstadkomma en förändring gjorde Nils Henrik Pinello en ny framställning. Inom sällskapets ledande organ, som då kallades Utskottet, uppvisade han en egen ritning till nya ”belöningssmycken” (A I 38 – U § 12/16.4 och § 3/12.4.1843). Utskottet ansåg att i synnerhet de för kvinnor dittills utgivna smyckena borde bringas att motsvara tidens smak och att Pinellos ritning kunde antas, om ej andra förslag framfördes. Sådana gjordes emellertid både av prosten A.J. Rönnbäck och av brukspatronen M. Linder (D II 5 s. 203 och 204 samt A I 38 – P § 3/4.6.1843). Pinello själv åtog sig att under en resa i Sverige göra sig förtrogen med där nyttjade hederstecken för trogen tjänst. Han fann emellertid att man där använda endast medaljer (A I 38 – U § 9/2.10.1843). Linder önskade att sällskapet skulle ha två olika belöningar, en för gårdsinspektorer, kammartjänare och dylika bättre domestiker och en annan för övriga tjänare. Detta tillbakavisades av Utskottet med en hänvisning till husböndernas möjlighet att hos sällskapet föreslå vilka belöningspjäser som helst (A I 38 – U § 9/12.10.1843). Med beaktande av Rönnbäcks förslag gjorde Pinello en ny ritning. Efter votering beslöt Utskottet tillstyrka att belöningarna för män och kvinnor skulle bestå av en ”tjock silverplåt av en silverrubels storlek, men av oval form med förgylld kant och i övre sidan försedd med förgyllda prydnader i drivet arbete, att bäras i svart band, av karlar på hatten och av kvinnor om halsen”. Inskriptionen skulle lyda ”Finska Hushållnings Sällskapet. För Trohet” och på finska ”Huoneen Hallitus Seuralta. Uskollisuuden tähden”. Plenum antog Utskottets förslag (A I 38 – P § 3/1.11.1843). Stamparna förfärdigades av myntgravören Lundgren i Stockholm (A I 38 – U § 7/2.11.1843 och A I 39 – U § 6/15.1 och § 6/17.10.1844). Lundgren följde ritningen,223men när Utskottet fick se det färdiga smycket var det ej längre tillfreds med texten, utan ansåg att den måste upptaga sällskapets epitet ”Kejserliga”. Därför anmodades Åbo-guldsmeden Lundgren att förfärdiga en stamp för det som fattades. När Utskottet senhösten 1844 granskade de korrigerade belöningssmyckena, tyckte det att de endast vunnit i utseende (A I 39 – U § 2/21.11.1844). Kort därpå beslöts att belöningssmycket skulle kompletteras med ett silverspänne för bandets fästande på hatten samt att smyckena både för kvinnor och för män skulle åtföljas av 5 kvarter vattrat svart band (A I 39 – U § 4/12.12 och § 8/18.12.1844). I sällskapets tryckta Redogörelse (1842–1844 s. 4) säges sammanfattningsvis: ”De silversmycken varmed trogne tjänstehjon hittills blivit belönade har sällskapet redan längesedan ansett böra förändras och lämpas efter den nyare smakens fordringar. Denna förändring är nu definitivt besluten och ifrån början av år 1845 komma hattspännen och medaljonger efter ny modell att utdelas åt tjänstehjon vilka därav gjort sig förtjänta genom långvarige och trogne tjänster.” Ytterligare förändringar genomfördes ej under Nikolaj I:s tid.
JapanX вне форума   Ответить с цитированием
Старый 18.02.2019, 02:20   #13
JapanX
Модератор
 
Аватар для JapanX
 
Регистрация: 14.05.2013
Адрес: モスクワ
Сообщений: 56,943
По умолчанию

4.4 Under Alexander II:s och Alexander III:s tid

De hederstecken för trogen tjänst som sällskapet tog i bruk år 1844 gjordes enligt Pinellos ritning. Själv var han inte länge nöjd med dem. Hösten 1854 visade han upp en ny ritning. Den gällde ett silverspänne avsett att i grönt band bäras i knapphålet eller på bröstet i stället för det enligt hans mening olämpliga hattspännet (A I 49 – U § 3/23.10.1854). När ärendet kom upp i plenum ansåg även greve A. Armfelt och possessionaten von Essen att hattspännet var olämpligt, ”helst begagnandet av hattar på flere orter blivit avlagt”. L.G. von Haartman, som också nu var ordförande, ifrågasatte emellertid liksom år 1822 sällskapets befogenhet att utan överhetlig sanktion besluta i saken (A I 49 – P § 7/1.11.1854). Frågan lämnades vilande. När sällskapet kort efter Alexander II:s trontillträde beslöt anhålla om att få anbringa hans bild på sina medaljer lyckades Pinello genomdriva en samtidig anhållan om att få införa de nya hederstecken för långvarig och trogen tjänst som han föregående höst hade föreslagit (A I 50 – U § 7/2.5 och P § 4/1.6.1855). I skrivelsen till KMt hänvisas till en ritning (B I 23 – 1.6.1855). Den finns inte i arkivet. Det i kejsarens namn av senaten i Helsingfors givna svaret är daterat 15.1.1856 (D I 2). KMt biföll till sällskapets anhållan om ”att med avseende å olämpligheten att med det hittills brukliga hederstecknet, ett hattspänne av silver, belöna gamla och trogna tjänare, Eder måtte tillåtas att för framtiden få utmärka denna medborgerliga förtjänst genom utdelande av ett annat hederstecken, jämväl av silver, med inskription ’Kejsariselta Huonen halletus Seuralta Suomessa uskollisuudesta’ att å grönt band bäras på bröstet”. Därmed hade sällskapet för första gången fått KMt:s tillåtelse att belöna långvarig och trogen tjänst med hederstecken av preciserat utseende. Så snart sällskapet fått KMt:s svar anmodade det sekreteraren att låta förfärdiga en stamp och fastställde lösen för hederstecknet till 5 rubel (A I 51 – U § 3/12.2.1856). Kanske av förbiseende nämndes i sällskapets framställning hos KMt endast en finsk inskription och endast en sådan blev fastställd. I fyrtio år kom sällskapets hederstecken att bära endast finsk text. Kvinnor och män bar samma hederstecken (Handlingar 4.3 s. 4). Det torde en tid ha tillverkats av guldsmed Wasenius, därefter ett par år av guldsmed Eriksson (A I 61 – St § 27/24.2 och § 15/20.3.1866) och sedan av guldsmed U.A. Lundgren (A I 63 – St § 11/1.9.1868). De första belöningarna av detta slag beviljades våren 1856 en piga och sex drängfogdar eller drängar (A I 51 – U § 6/15.3 och § 8/25.4.1856). Breven om belöningarna innehöll anvisningen ”att över grönt band bäras på bröstet”, för pigans del med tillägget ”vid vänstra axeln”. I ett 29.5.1856 daterat brev om ett beviljat hederstecken säges ”att över grönt band bäras på vänstra rockuppslaget” (B I 23). Detta hederstecken tycks länge ha motsvarat önskemålen. Efter drygt tjugu år fann sig sällskapet emellertid föranlåtet att hos KMt anhålla om att få ändra dess utseende, som dåmera inte längre ansågs motsvara tidens krav på prydlighet och smak (A I 74 – St § 5/1.8.1879 och B I 32 – 526/17.6.1879). Svaret blev nej, utan motivering (D I 6 s. 57). För att i varje fall i någon mån förbättra det gamla hederstecknets utseende lät sällskapet gravera en ny och finare stamp (A I 74 – St § 2/28.10.1879). Den fick duga in på Nikolaj II:s tid. Även om sällskapets bemödanden att ändra utseendet på sitt hederstecken blev resultatlösa kan de ha sitt intresse som vittnesbörd om hur smaken förändrats. Först vände sig sällskapet till guldsmed R. Melin i Helsingfors (D XXIV 25 – 276/5.12.1878 och A I 73 – St § 11/28.12.1878). Han sände av gravören vid Myntverket C. Jahn gjorda förslag till en brosch på bandrosett för kvinnor och en medalj för män. Sällskapet förkastade förslagen och skrev till arkitekten Jac Ahrenberg (Kopieboken s. 85 samt A I 74 – St § 12/20.2, § 18/19.4, § 6/12.6, P § 7/17.6.1879 samt D XXIV 26 nr 50 och 83). I direktiven till Ahrenberg sades att hederstecknet inte fick likna en medalj, att det helst borde vara lika för kvinnor och män, ha ett finskt eller nordiskt motiv och bäras på grön bandros. När Jordbruksexpeditionen delgav sällskapet avslaget bifogade den Ahrenbergs ritningar, med de finns inte i arkivet. Trots att sällskapet var noga med att dess hederstecken för långvarig och trogen tjänst inte fick likna en medalj började det under denna tid hända att sällskapet med medalj belönade personer, vilka hade lång och trogen tjänst som främsta merit, vilket ju inte hade skett under Nikolaj I:s tid. Måhända underlättades denna glidning av formuler-ingen i KMt:s svar (D I 2 – 30.1.1856) på sällskapets anhållan (B I 23 – 1.6.1855) om att få pryda sina medaljer med kejsarens bröstbild. I det jakande svaret sades att det gällde de medaljer som sällskapet ägde att ”tilldela medlemmar av de arbetande samhällsklasserna för visad idoghet och skicklighet i lanthushållning och slöjder”. Sedan år 1844 hade ju sällskapet två medaljer för att kunna gravera belöningen efter förtjänst och år 1863 utökade det sina graderingsmöjligheter. Då omarbetade sällskapet sina stadgar och gav i dem plats åt sina belöningar (§§ 4–5). Här nämndes också sällskapets bronsmedalj. Någon principdiskussion i saken protokollfördes inte (A I 58 – P § 5/2.11.1863). Följande år lät sällskapet hos Myntverket i S:t Petersburg slå 50 ”i guld skiftande bronsmedaljer” (A I 59 – St § 2/28.10.1865). År 1879 beslöt sällskapet på förslag av Myntverkets i Helsingfors direktör A. Soldan låta förgylla sin bronsmedalj (A I 74 – St § 11/23.12.1879 -bil.). Särskilt tillstånd till denna förändring utverkades ej. Inte heller nämndes den i sällskapets anhållan efter Alexander III:s trontillträde om att få pryda sina medaljer med den nye kejsarens bild (B I 32 – 341/5.4.1881 och D I 6 s. 94). – När stadgarna år 1892 förnyades bestämdes i dem uttryckligen att kvinnliga trotjänare inte kunde tilldelas medalj (§§ 71–73). Småningom och utan särskilt tillstånd togs medaljerna i allmän användning som belöning också åt drängar och jämställda. Ännu kort före stadgeändringen år 1863 avslog sällskapet en framställning om att utbyta en namngiven drängs hederstecken mot medalj (A I 58 – U § 8/10.7.1863): ”Enär Spt tillförene icke haft för sed att utdela sin mindre medalj åt andra personer än dem, som i något framstående hänseende i lant-mannayrket utmärkt sig, Spt icke heller nu fann skäl avvika därifrån.” Några månader senare tilldelade sällskapet utan att tveka en kusk och en betjänt den åtrådda medaljen (A I 58 – U § 8/5.10.1863). Vid sitt första plenum efter stadgeändringen beviljade sällskapet utan principdiskussion en statdräng den mindre medaljen i silver (A I 59 – P § 11/23.2.1864). Samma år fick en målargesäll medaljen i brons för 18 års tjänst (A I 59 – P § 3/1.11.1864). Bronsmedaljens värde framom hederstecknet i silver poängterades genom att plenum kort därefter frångick styrelsens förslag att belöna en gårdsinspektor för 13 års tjänst med hederstecknet och tilldelades honom medaljen i brons (A I 60 – P § 11/20.2.1865). – Medaljerna bars i grönt band i knapphålet (A I 61 – St § 5/24.2.1866). Trots att sällskapets medaljer och hederstecken gav många möjligheter att avväga trotjänarnas belöning efter deras förtjänster föredrog många husbönder såsom tidigare att i sällskapets namn ge värdeföremål med inskription. Oftast utgjordes dessa av silver-föremål, inte sällan silverur, men under denna tid gavs också biblar och psalmböcker. Första gången torde det ha skett år 1861. Då gavs i sällskapets namn en praktbibel i läderband med silverknäppen och inskriften ”Anna Kristina Paalaiselle uskollisesta palvelluksesta” (A I 56 – U § 11/26.4.1861).
JapanX вне форума   Ответить с цитированием
Старый 18.02.2019, 02:21   #14
JapanX
Модератор
 
Аватар для JapanX
 
Регистрация: 14.05.2013
Адрес: モスクワ
Сообщений: 56,943
По умолчанию

4.5 Under Nikolaj II:s tid

När Nikolaj II år 1894 besteg tronen blev det åter aktuellt att prägla nya medaljer med kejsarens bild (B I 34 – 970/15.11.1894 och D I 8 s. 51). Då påpekade enskilda medlemmar i en skrivelse till sällskapets styrelse att medaljer och hederstecken borde förses också med svensk text (A I 90 s. 44 – St § 7/22.1.1895). Uppdraget att utforma de nya medaljerna gick först till Myntverkets gravör Jahn. Han gjorde förslag till medaljer med svensk och medaljer med finsk text, men styrelsen ville ha tvåspråkiga medaljer och vände sig till arkitekten grev C. C:son Armfelt. Ett utkast till nya hederstecken gjordes av guldsmed W. Pettersson (A I 90 s. 52 och 3 – St § 11/21.2 och P § 4/26.2.1895). I sin framställning hos KMt framhöll sällskapet att dess belöningar var avsedda såväl för svensk- som för finsktalande, varför rättvisan krävde text på båda språken. Vidare påpekades att de hederstecken som sällskapet år 1856 hade berättigats att utdela för långvarig och trogen tjänst varken till form eller till utseende längre motsvarade tidens krav på prydlighet och smak. De nya ritningarna bifogades (B I 34 – 354/23.3.1895). Sällskapet underlät emellertid att insända också kejsarens bröstbild och anmodades därför att komplettera sin framställning (D I 8 s. 53). Den bild som kejsaren själv godkänt att anbringas på mynt och medaljer kunde fås endast på officiell väg, men erhölls efter en hänvändelse till ministerstatssekreteraren i S:t Petersburg (B I 34 – 717/31.5.1895 och D I 8 s. 54). På basen av den gjorde Armfelt ett nytt förslag till medaljens porträttsida och styrelsen gillade förslaget (A I 90 s. 109 – St § 4/26.7.1895). Emellertid antecknades några månader senare i protokollet (A I 90 s. 138 – St § 21/8.11.1895) att sällskapets ordförande presidenten R. Montgomery hos Jahn hade beställt nya teckningar till medaljerna, enär de tidigare gjorda ej ansetts vara av den beskaffenhet att de kunde föreläggas KMt för stadfästelse. Samma dag tillskrevs Jahn och halvannan månad senare tillställdes honom likvid för fem skissritningar (Kopieboken s. 677 och 718). I vilken mån Armfelts förslag påverkat den slutliga ut-formningen av medaljen är oklart, likaså när och hur de slutliga ritningarna inlämnades. KMt:s brev med fastställelse av de nya medaljernas och hederstecknets utseende är daterat 14.1.1896 (D I 9 s. 1). Redan innan sällskapet nåtts av brevet anmodades det av Jordbruksexpeditionen att av den artist som gjort ritningarna infordra fullständig beskrivning att införas i författningssamlingen (D XXIV 44 nr 26). Jahn, som under tiden var sysselsatt med att gravera medaljerna, fann det svårt att få den föreslagna texten att rymmas och föreslog förkortningar (A I 91 s. 41 och 61 – St § 2/23.1 och § 25/25.2.1896). Sällskapet fann förslaget motiverat, men när KMt väl hade fastställt medaljernas utseende ansåg det sig ej längre kunna gå med på någon förändring (A I 91 s. 63 – St § 6/10.3.1896 och Kopieboken s. 764 och 783). Den tvåspråkiga texten på medaljerna blev emellertid så sammanträngd att den är svårtydd. ”Hans Kejserliga Majestäts Nådiga Bref till Finska Hushållningssällskapet angående ny prägel å de medaljer och hederstecken, som sällskapet äger utdela” ingår jämte av-bildningar och beskrivningar i Finlands författningssamling (3/1896). Dessa medaljer och hederstecken blev i bruk så länge storfurstendömet bestod. Hederstecknet användes alltmera sällan för män och medaljen var förbehållen dem. Vid sidan av medaljen och hederstecknet användes såsom tidigare i sällskapets namn givna värdeföremål med inskription som belöning för långvarig och trogen tjänst.
JapanX вне форума   Ответить с цитированием
Старый 18.02.2019, 02:22   #15
JapanX
Модератор
 
Аватар для JapanX
 
Регистрация: 14.05.2013
Адрес: モスクワ
Сообщений: 56,943
По умолчанию

4.6 Under självständighetstiden

4.6.1 Nya medaljer och hederstecken

Marsrevolutionen i Ryssland stjälpte kejsartronen över ända och belöningarna med kejserliga epitet kunde inte längre utdelas. Sällskapet skyndade sig att hos Myntverket annullera sina beställningar av medaljer och hederstecken (A I 112 s. 90 – St § 15/ 22.3.1917). Otåliga arbetsgivare yrkade på att få redan beviljade, men ännu ej utgivna belöningar utbytta mot tidsenliga (A I 112 s. 111 och 113 – St § 23/15.5 och § 8/22.5.1917). För att få fram förslag till nya medaljer och hederstecken utlyste sällskapet en tävling. Direktiven var knapphändiga. Medaljerna borde upptaga sällskapets namn och deras storlek borde bibehållas oförändrad. Endast ett förslag inlämnades och det förkastades. Sekreteraren anmodades vidtala någon lämplig person för att uppgöra nytt förslag (A I 112 s. 43, 97, 124, 130 och 151 – P § 4/23.5, St § 13/16.4, § 13/4.6, § 2/12.6 och § 17/8.10.1917). Under de första åren av självständighetstiden blev det upprepade byten på sällskapets sekreterarpost och det är svårt att få en klar bild av hur ärendet fördes vidare. Hur som helst fortsatte sällskapet med att bevilja belöningar, även om husbönderna tills vidare fick nöja sig med att överlämna det gröna bandet till belöningarna (A I 114 s. 80 – St § 9/16.6.1920). I början av år 1920 vände sig sällskapet till Metallfabriks-AB C.C. Sporrong & Co i Stockholm och förklarade att nya stansar inte kunde åstadkommas i Finland samt bad om förslag (A I 114 s. 55 – St § 2/9.2.1920 samt Kopieboken s. 40 och 202). Firmans förslag till medalj vann inte styrelsens gillande, medan förslaget till hederstecken ansågs ha utfallit lyckligare (A I 114 s. 99 – St § 3/19.10.1920, D XXIV 79 samt Kopieboken s. 325). Uppenbarligen hade sällskapet vänt sig också till Åbo Stentryckeri-AB. Ett av denna firma gjort medaljförslag gillades och sändes till Sporrong (A I 114 s. 104 – St § 7/19.11.1920, Kopieboken s. 368). Firman fordrade emellertid förskottslikvid i svensk valuta, vilket försvårade en slutlig beställning. Medan underhandlingarna pågick fick sällskapet kontakt med firman OY Taito AB i Helsingfors (Kopieboken s. 419 –22720.12.1920), som slutligen fick beställningen (A I 114 s. 4 och 78 – P § 7/28.2 och St § 9/21.1.1921 samt Kopieboken s. 72). I vilken mån varje enskild av de tre firmorna påverkat den slutliga utformningen av medaljer och hederstecken är okänt. I ett brev till Taito AB nämnde sällskapet att medaljens ena sida borde nära påminna om lejonsidan på frihetskrigets minnesmedalj. Texten på denna sida borde lyda F. Hushållningssällskapet resp. S. Talousseura. Den andra sidan borde upptaga sällskapets valspråk Kunskap och idoghet, resp. Taito ja Toimi. Hederstecknet borde ovan två ymnighetshorn ha sällskapets namn och i under periferin order För trohet resp. Uskollisuudesta. Med frångående av det tidigare principbeslutet om storleken sades nu att medaljerna borde ha diametern 30 resp. 45 mm och att det ovala hederstecknets störta mått skulle vara 35 mm (Kopieboken s. 17 – 5.1.1921). Den mindre medaljen fick emellertid diametern 35 mm. Sällskapet var till freds med stansarna, men präglingen gav snart skäl till missnöje. Redan hösten 1921 lät sällskapet veta att arbetets utförande var sådant att sällskapet såg sig tvunget att ta hand om stansarna och vända sig åt annat håll (Kopieboken 1921 s. 378, 396, 438 och 470). I början av år 1922 gjordes den första beställningen av medaljer och hederstecken hos guldsmed V. Pettersson (Kopieboken s. 61), som därefter var sällskapets leverantör tills uppdraget år 1981 överflyttades till firman Sporrong i Helsingfors.
JapanX вне форума   Ответить с цитированием
Старый 18.02.2019, 02:24   #16
JapanX
Модератор
 
Аватар для JapanX
 
Регистрация: 14.05.2013
Адрес: モスクワ
Сообщений: 56,943
По умолчанию

4.6.2 Hederstecknet slopas år 1947. Medalj åt kvinnor som män

Sällskapets stadgar av år 1892 ersattes med helt nya först år 1930. Bestämmelserna om belöningarna för långvarig och trogen tjänst bibehölls i stort sett oförändrade. Sålunda stadgades fortfarande att kvinnliga trotjänare inte kunde tilldelas medalj. För män ansågs uppenbarligen det som brosch utformade hederstecknet på grön bandrosett mindre lämpligt och det torde inte ha utdelats efter år 1922. Med tiden började det uppfattas som diskriminerande att belöningarna åt kvinnor och män var olika och inför sällskapets 150-årsjubileum beslöt styrelsen att slopa hederstecknet och att också kvinnliga trotjänare skulle belönas med medalj (A I 140 s. 52 – St § 19/9.1.1947). Att detta skulle ha krävt en stadgeändring beaktades inte.

4.6.3 Silverspänne på medaljbandet från år 1949

Medaljen i brons förutsatte 10 års tjänst och medaljen i silver 20 års. Det hände att arbetsgivare hörde sig för om särskilda medaljer för trotjänare med flere tjänsteår (A I 141 s. 99 – St § 8/16.12.1948). Sällskapets ordförande rådfrågade friherre E.F. Wrede och denne föreslog ett spänne att fästas på medaljbandet (A I 142 s. 31 – St § 26/4.2.1949). Styrelsen gillade förslaget och plenum fattade principbeslut om att vid en förestående stadgeändring utbygga bestämmelserna om belöningarna samt berättigade styrelsen att redan därförinnan som hederstecken för trogen tjänst under minst 25 år utgiva silverspännen med 5-tal angivet antal tjänsteår. Professor Axel Haartman gav dessa spännen formen av två korslagda ymnighetshorn och styrelsen beslöt att spännet för minst 40 års tjänst skulle förgyllas (A I 142 s. 72 – St § 33/17.5.1949). Vid stadgeändringen år 1951 bragtes stadgarnas bestämmelser att motsvara sällskapets förfarande

4.6.4 Blått medaljband och förgylld silvermedalj från år 1976

År 1976 ändrades åter stadgarnas bestämmelser om de som belöning för långvarig och trogen tjänst utgivna medaljerna. Dessa medaljer hade på intet sätt skilt sig från de mindre brons- och silvermedaljer, som sällskapet i grönt band utgav för ”lantmanna-idoghet och medborgerliga förtjänster med betydelse för begränsade områden”. Nu bestämdes att medaljerna när de utgavs som belöning för lång och trogen tjänst skulle bäras i blått band. Samtidigt stadgades att silvermedaljen, när den utgavs för minst 30 års tjänst, skulle vara förgylld (P § 7/18.6.1976); likaså skulle spännet för minst 35 års tjänst förgyllas.

4.6.5 Bronsmedaljen utan förgyllning från år 1982

För att öka skillnaden i utseende mellan den förgyllda silvermedaljen och bronsmedaljen övergick sällskapet år 1982 till att utgiva bronsmedaljen utan förgyllning
JapanX вне форума   Ответить с цитированием
Старый 18.02.2019, 02:26   #17
JapanX
Модератор
 
Аватар для JapanX
 
Регистрация: 14.05.2013
Адрес: モスクワ
Сообщений: 56,943
По умолчанию

4.7 Belöningar i bild

På följande sida återges i bild – överst hattspännet av år 1845 och hederstecknet av år 1856 – därunder till vänster hederstecknet av år 1896 ovanom hederstecknet av år 1921 och till höger medaljen av år 1896 – nederst medaljen av år 1921, åtsida och frånsida, samt medalj med spännet av år 1949.
Миниатюры
Нажмите на изображение для увеличения
Название: 232-0.jpg
Просмотров: 154
Размер:	276.8 Кб
ID:	263965  
JapanX вне форума   Ответить с цитированием
Старый 18.02.2019, 02:27   #18
JapanX
Модератор
 
Аватар для JapanX
 
Регистрация: 14.05.2013
Адрес: モスクワ
Сообщений: 56,943
По умолчанию

Источник.
Миниатюры
Нажмите на изображение для увеличения
Название: FHS_V2-001.jpg
Просмотров: 162
Размер:	256.4 Кб
ID:	263966  Нажмите на изображение для увеличения
Название: FHS_V2-210.jpg
Просмотров: 150
Размер:	86.0 Кб
ID:	263967  
JapanX вне форума   Ответить с цитированием
Старый 18.02.2019, 03:53   #19
JapanX
Модератор
 
Аватар для JapanX
 
Регистрация: 14.05.2013
Адрес: モスクワ
Сообщений: 56,943
По умолчанию

Клейма сообщают, что заколка была изготовлена

E4 = 1886 год

из серебра

13L = 13 luoti = 13 лотов = 812 метрическая проба

W.P. принадлежал мастерской Вильгельма Петтерссона/Wilhelm Pettersson из Турку.
Миниатюры
Нажмите на изображение для увеличения
Название: s-l1604.jpg
Просмотров: 165
Размер:	113.8 Кб
ID:	263969  

Последний раз редактировалось JapanX, 18.02.2019 в 03:58.
JapanX вне форума   Ответить с цитированием
Старый 18.02.2019, 04:07   #20
JapanX
Модератор
 
Аватар для JapanX
 
Регистрация: 14.05.2013
Адрес: モスクワ
Сообщений: 56,943
По умолчанию

Несколько примеров клеймения изделий этой мастерской.

Нажмите на изображение для увеличения
Название: 11168904_fullsize.jpg
Просмотров: 147
Размер:	132.3 Кб
ID:	263970

Нажмите на изображение для увеличения
Название: 11208922_fullsize.jpg
Просмотров: 95
Размер:	83.4 Кб
ID:	263971

Нажмите на изображение для увеличения
Название: 11391813_fullsize.jpg
Просмотров: 159
Размер:	100.9 Кб
ID:	263972
JapanX вне форума   Ответить с цитированием
Ответ


Здесь присутствуют: 1 (пользователей: 0 , гостей: 1)
 
Опции темы
Опции просмотра

Ваши права в разделе
Вы не можете создавать темы
Вы не можете отвечать на сообщения
Вы не можете прикреплять файлы
Вы не можете редактировать сообщения

BB коды Вкл.
Смайлы Вкл.
[IMG] код Вкл.
HTML код Выкл.
Быстрый переход


Часовой пояс GMT +4, время: 22:38.


Powered by vBulletin® Version 3.6.12
Copyright ©2000 - 2019, Jelsoft Enterprises Ltd. Перевод: zCarot